Flytt!
Välkommen till http://www.simonsblogg.se/ om du vill fortsätta följa mina skriverier!
Simon Hedlin Larsson
Musikalisk briljans
Simon Hedlin Larsson
Ett rödgrönt regeringsalternativ, del 1
Ta till exempel 1992 då George Bush Sr inte lyckades bli omvald och arbetslösheten under hans mandatperiod hade stigit med runt 35 procent. Eller då Ingvar Carlsson vann över Carl Bildt år 1994 efter att Sverige hade genomlidit tre raka år av negativ tillväxt. Eller 1974 då Edward Heath lämnade över makten och en inflationsnivå uppåt 20 procent till Harold Wilson.
Det är ingen slump att det blir på det här viset. Då ekonomin är på topp och man känner sig rik är det lättare att ta till sig skattesänkningar och högerpolitik, medan många i dåliga tider tenderar att föredra vänsterpartier och en utökad finanspolitik från statligt håll. Det finns många argument till varför detta inte är särskilt rationellt sätt att agera på, men det finns också många bevis till att det faktiskt finns ett sådant här samband. Observera dock att det viktigaste inte är hur det förhåller sig i verkligheten, utan hur väljarna uppfattar att läget är.
I praktiken vet vi att det kommer vara lågkonjunktur och relativt sett hög arbetslöshet i september 2010, men den borgerliga alliansen har fortfarande stora chanser att bli omvald. Lyckas man förmedla budskapet att resultatet av en moderatledd koalitionsregering är bättre än om Socialdemokraterna hade suttit vid makten ser det fortfarande ljust ut för Fredrik Reinfeldt och Anders Borg.
Men inget är skrivet i sten och ingen seger är uttagen i förskott. Därför tänkte jag spekulera i hur ett rödgrönt kabinett kan komma att se ut ifall de borgerliga partierna förlorar det kommande riksdagsvalet. Detta inlägg är del 1, och således också förslag 1. Jag kommer uppdatera lite då och då, allteftersom jag tycker att nya kandidater tillkommer och andra faller bort. Framförallt kommer jag anpassa fördelningen av ministerposter som ju kommer att påverkas av hur många mandat varje parti får. Såhär ser i alla fall min prognos ut för tillfället. Och nej, allt är inte på blodigt allvar:
Mona Sahlin (s), statsminister
Peter Eriksson (mp), vice statsminister och försvarsminister
Maria Wetterstrand (mp), miljö- och klimatminister
Lars Ohly (v), socialminister
Thomas Östros (s), finansminister
Urban Ahlin (s), utrikesminister
Thomas Bodström (s), justitieminister
Carin Jämtin (s), utbildningsminister
Anna Ekström (s), näringsminister
Rolf Englesson (mp), energi- och naturvårdsminister
Jan Eliasson (s), EU- och samordningsminister
Ulla Andersson (v), finansmarknadsminister
Akko Karlsson (mp), jordbruksminister
Berit Andnor (s), socialförsäkringsminister
Luciano Astudillo (s), integrationsminister
Mehmet Kaplan (mp), integritets- och jämställdhetsminister
Yvonne Ruwaida (mp), migrationsminister
Margot Wallström (s), biståndsminister
Elise Norberg (v), sjukvårds- och folkhälsominister
Leif Pagrotsky (s), kulturminister
Tomas Eneroth (s), handelsminister
Sven-Erik Österberg (s), arbetsmarknadsminister
Magnus Johansson (mp), infrastrukturminister
Lena Hallengren (s), trafikminister
Ylva Johansson (s), äldreomsorgsminister
Alice Åström (v), kommun- och fackföreningsminister
Anna Norrman (mp), småföretagarminister
Simon Hedlin Larsson
Vad hände med könskvoteringen?
Jag har aldrig varit och är inte för varken positiv särbehandling eller kvotering, framförallt eftersom de faktorer - ras, ålder, handikapp, ursprungsland och så vidare - som inte tas med i beräkningen diskrimineras. Men jag tycker ändå det är intressant att se hur mycket mer legitimt det är med positiv särbehandling på universiteten än vad det är att könskvotera till bolagsstyrelser. Detta beror på flera anledningar, men framförallt följande två:
1) Universiteten har beslutat detta själv. Visst ska utbildningsinstitutionerna följa statliga direktiv och så vidare, men ser man på det rent principiellt så har ju rätt beslutande organ bestämt över antagningsprocessen, till skillnad från om riksdagen skulle lagstifta om att alla bolagsstyrelsers ledamöter måste bestå till minst 40 % av vardera kön. Det som Lunds universitet har gjort har de beslutat själva, precis som om ett politiskt parti eller ett bolag bestämmer sig för att införa könskvotering till sina respektive styrelser.
2) Positiv särbehandling i antagningsprocesser handlar om i övrigt exakt likvärdiga kandidater som antas på grund av att de tillhör ett visst kön. Detta skiljer sig på en avgörande punkt från kvotering till bolagsstyrelser eftersom den senare enbart fokuserar på könsfördelningen. Det innebär således att många kompetenta kvinnor och män kommer att bli bortkvoterade trots att de varit de mest kompetenta för att sitta i respektive styrelse. Detta är inte fallet för svenska utbildningsinstitutioner som särbehandlar eftersom att förkravet för att kunna välja en flera ansökande på grund av kön är just att de ska vara helt likvärdiga.
Som sagt, jag är varken för det ena eller det andra. Men jag tycker det är slående att det vanligtvis tjatas mycket om könskvotering, och sedan när man väl uppmärksammar att det praktiseras positiv särbehandling på grund av kön - då är det plötsligt negativt eftersom att det är kvinnor som missgynnas. Detta trots att positiv särbehandling är oändligt mycket mer berättigat och befogat än kvotering, dels för att man i detta fall har beslutat att kvotera sig själv, det vill säga utan statligt och politiskt tvång, och dels för man har behållit kravet på exakt likvärdig kompetens - två ytterst väsentliga förutsättningar som inte gäller vid könskvotering.
Så kom ihåg detta nu alla som har varit för könskvotering. Är ni emot det som skett vid Lunds universitet och andra institutioner, då bör ni vara ännu mer emot könskvotering till bolagsstyrelser. Nästa gång kvoteringsfrågan kommer på tapeten förväntar jag mig ert stöd för att motverka att det förslaget någonsin blir realitet.
Simon Hedlin Larsson
Kvalitet, inte kvantitet
"Anders Liljas, professor emeritus i molykylär biologi, har varit där [i Cambridge] flera gånger och bett om en förklaring. Den stavas kantinen.
- Där fikar alla, dricker morgonkaffe, äter lunch tillsammans och dricker eftermiddagste, berättade Liljas i P1 och menade att det fikas och snackas för lite i Sverige."
Nu vill jag inte dra alla svenska arbetsplatser över en kam, men utifrån personliga erfarenheter och vad jag hört väldigt många berätta så tror jag knappast att det är för få kafferaster i Sverige. Jag skulle nog vilja påstå att Sverige ligger i världens topp vad gäller fikapauser, och kanske allra högst upp om man bortser från Sydeuropa.
Problemet är snarare vad som sägs. I Sverige handlar diskussionerna på tunnelbanan och på rasten ofta om vem som kommer vinna Idol, att fel par fick lämna Let's Dance eller att någon är så himla jobbig i Robinson och borde åka hem. I Storbritannien, där väldigt många har sina rötter utanför de brittiska öarna, är intressena oftast bredare, och samtalen tenderar istället att handla om reconciliation policies i Afghanistan, om maktskiftet i Japan kommer att påverka den politiska utvecklingen i Sydostasien, och hur olika epistemologiska perspektiv har påverkat forskningen inom internationella relationer.
Jag tror också det handlar mycket om vad man läser - det är ju trots allt oftast det som är grunden till de djupare dikussionerna. I Sverige klarar man sig ganska bra om man har läst Ondskan, någon Henning Mankell, Stieg Larsson, Dan Brown, Harry Potter och surfat in på Aftonbladets eller Expressens hemsida. I Storbritannien finns visserligen har världens värsta skräptidningar, men man har också god tillgång till billiga lösnummer och prenumerationer av BBC Focus, Foreign Affairs, Time, Writers Forum, New Scientist, International Herald Tribune, The Guardian och så vidare. Och jag ska inte ens gå in på vilka böcker som man bör ha läst för att få kalla sig allmänbildad.
Det finns helt klart en intellektuell tradition i Storbritannien och på de brittiska universiteten som saknas i Sverige. I svensk undervisning handlar det mycket om ämnesfokus; läser du historia ska alla böcker du läser ha historia i titeln eller i förordet. Den brittiska modellen är mer öppen för och uppmanande till att man läser "modules outside of main discipline" för att man ska få ett bredare perspektiv och så också en djupare förståelse av det som man verkligen är intresserad av. Det kan exempelvis handla om att man läser internationella relationer och väljer en kurs i filosofi, läser nationalekonomi och väljer historia, marknadsföring och engelsk skönlitteratur eller juridik och politisk analys (läran om kunskap). Kombinationerna är oändliga och nyttan likaså.
När jag pratar om Storbritannien med någon som inte kommer härifrån brukar jag ofta skoja om att de fortfarande verkar tro att de är en världsmakt med ett gigantiskt rike där solen aldrig går ner. Men detta storhetsvansinne är inte så dumt alltid, för det gör att många britter är mycket nyfikna på vad som händer överallt i världen - som om Storbritanniens åsikt i världspolitiken fortfarande spelade någon roll - vilket gör att man har mycket som är intressant att diskutera.
Simon Hedlin Larsson
Så botar vi arbetslösheten
Ragnvald Nilsson skriver i DN (24/09) att det inte kan ”vara lätt att vara ung och se hur vuxna lever i lyx och överflöd medan de själva varken har pengar, arbete eller bostad.” Jag skulle vilja påstå att det inte heller kan vara lätt att vara gammal, ha blivit inkallad under andra världskriget, levt på ransoner och arbetat på heltid sedan tonåren för att försörja familjen, och sedan se hur ungdomar idag klagar över att de måste gå i skolan, att McDonalds inte serverar McMuffin efter kl 11, och att det finns för många solskensparadis att välja bland när de efter stundenten ska resa jorden runt i ett år.
Det finns naturligtvis många människor i Sverige som inte har det bra, men det är knappast fördelat på ett sådant sätt att min generation av sent födda 80-talister och tidigt födda 90-talister har det sämre än vare sig de som är födda på 50- eller 20-talet. Generellt sett har vi ungdomar ju oändligt mycket bättre förhållanden att växa upp i – tro det eller ej.
Om man ser till finanskrisens konsekvenser har dessa förvärrats svårt av att människor har minskat på sin konsumtion. Jobbskatteavdraget är inte bara ett incitament för att söka jobb, utan det är även ett sätt att stimulera ekonomin, hålla markndens efterfrågan uppe, och således minska antalet arbetare som behöver sägas upp.
Det som Nilsson uttrycker som att ”alltid se till den egna börsen och aldrig tänka på hur andra har det”, som i vardagligt språk kallas konsumtion, är det fenomen som kommer att ta oss ur den nuvarande krisen och se till att vi återigen kommer kunna fokusera på att eliminera fattigdom.
Problemet med regeringens politik är inte de fortsatta inkomstskattesänkningarna, utan att man inte gör tillräckligt för att stimulera entreprenörskap och företagande. I Sverige finns ett stort byråkratiskt regelverk som gör det mycket svårt för småföretagare att expandera och anställa fler. Alliansen verkar ha glömt bort att det inte räcker med incitament för att människor ska arbeta; det måste också finnas incitament för att företag ska anställa.
Simon Hedlin Larsson
Att vara kort och koncis
Simon Hedlin Larsson
Italiensk politik i ett nötskal
"Det är märkligt att han kan fortsätta med tanke på allt som han är inblandad i. Det skulle nog inte vara möjligt i något annat land i Europa."
Så sant som det var sagt.
Simon Hedlin Larsson
Norrmän...
Simon Hedlin Larsson
Jag kom, jag såg, men det stod väldigt stilla
Det är sällan som jag uttrycker mig negativt om vare sig Stockholms infrastruktur eller kollektivtrafik. Jag brukar skryta om hur mycket bättre tunnelbanan och pendeltågen är i Stockholm än i exempelvis New York, Washington och Bryssel. Men när jag reste i fredags från Birmingham till London, från London till "Stockholm Västerås" (som flygplatsen i Västerås kallas) och från "Stockholm Västerås" till Stockholm city och den sista resan nästan tog längst tid - då lämnas en del att önska.
Detta påminde mig faktiskt om en resa då jag var i San Diego i Kalifornien och åkte fram och tillbaka till Tijuana i Mexiko. Då var det heller inte så lätt att ta sig fram.
När jag tänker efter känns det dock som om det egentligen inte är första gången jag har blivit besviken på framkomligheten i Stockholm. Jag minns de år jag pendlade in till Stockholm från förorten och varje vinter blev det förseningar när snön kom för att kollektivtrafiken inte var förberedd. Som om det var första gången det snöade i det här landet...
Oförglömliga är ju också dessa biltullar runt Stockholms innerstad som Annika Billström gick till val på att stoppa, men som Göran Persson tvingades genomföra för att Miljöpartiklarna inte skulle bli upprörda. Vem minns inte kyliga januari då stockholmare stod utomhus med sina hårtorkar för att värma upp vindrutorna på sina bilar så att de singaporianska transpondrarna skulle kunna monteras vid den minimitemperatur som krävdes? Jag finner också en del humor i att biltullarna sattes upp bland annat för att kunna lägga mer pengar på kollektivtrafiken när tullarna inte kommer att generera ett positivt resultat på flera år.
Men fredagen den 2 oktober 2009 slår ändå de flesta rekord, för det var dagen då det var svårare att ta sig över Centralbron än att ta sig över mexikanska gränsen.
Jag kom, jag såg, men det stod väldigt stilla.
Simon Hedlin Larsson
Skattesänkningar igen - och en gång för alla
Två arbetare i land X
En sjuksköterska tjänar 20 000 kr i månaden och betalar 40 % i skatt.
En direktör tjänar 100 000 kr i månaden och betalar 60 % i skatt.
Nu sänks skatten med trettiofem procentenheter för sjuksköterskan och tio procentenheter för direktören:
En sjuksköterska tjänar 20 000 kr i månaden och betalar 5 % i skatt.
En direktör tjänar 100 000 kr i månaden och betalar 50 % i skatt.
Detta resulterar i att sjuktsköterskan får sänkt skatt med 7000 kr medan direktören får sänkt skatt med 10 000 kr. Med skattesänkningskritikernas resonemang skulle detta vara en orättvis skattesänkning eftersom direktören får en större skattesänkning än vad sjuksköterskan får. Den förra får ju 3000 kr mer i plånboken per månad än den senare. 36 000 kr på ett år. Det är mycket pengar.
Men vad är det egentligen som är relevant? Jo att sjuksköterskan nu betalar 5 % i skatt medan direktören betalar 50 % i skatt. Förhållandet måste ju spela mycket större roll än de absoluta talen.
Och nu ska jag visa varför det är så korkat att stirra sig blind på totala kronor. Tänk er land X igen:
Två arbetare i land X
En sjuksköterska tjänar 20 000 kr i månaden och betalar 40 % i skatt.
En direktör tjänar 100 000 kr i månaden och betalar 60 % i skatt.
Nu höjs skatten istället och en sjuksköterska får betala trettiofem procentenheter högre skatt medan en direktör skattar tio procentenheter mer:
En sjuksköterska tjänar 20 000 kr i månaden och betalar 75 % i skatt.
En direktör tjänar 100 000 kr i månaden och betalar 70 % i skatt.
Vad har hänt nu? Jo nu betalar sjuksköterskan mycket mer i procent i skatt än vad direktören gör, det vill säga ett regressivt skattesystem, vilket jag personligen tycker är helt fel. Men med skattesänkningskritikernas resonemang torde ju detta vara en rättvis skattehöjning. Direktören får ju 10 000 kr i höjd skatt, medan sjuksköterskan får betala 7000 kr mer i skatt. Direktören betalar således 36000 kr mer i skatt per år än vad sjuksköterskan gör. Är detta inte rättvisa?
Hoppas vi nu har rett ut detta en gång för alla. Nästa gång det sker en skattesänkning eller en skattehöjning, notera då relationen mellan den som tjänar mycket och den som tjänar lite.
Om gapet mellan den rikes skatteprocentsats och den fattiges skatteprocentsats ökar är det svårt att tala om en orättvis sänkning/höjning, eftersom detta ökar progressiviteten i systemet, det vill säga de rika får betala ännu mer i relation till vad de fattiga får betala.
Simon Hedlin Larsson
Gårdagens vältaliga politiker
Men hur såg egentligen politiken ut förr i världen? Var det så mycket bättre? Talade politikerna klarspråk på den tiden?
I en partiledarutfrågning från 1967 svarar Yngve Holmberg från högerpartiet bland annat på dessa frågor:
Jag har också en hypotetisk fråga, men det är en hypotes som ni kanske gärna vill acceptera, den är nämligen att om ni antar att ni vinner mest av de borgerliga partierna i valet 1968, ska då en borgerlig regering föra en mer utpräglad högerpolitik än den annars skulle komma att göra?
Herr Holmberg: "Ja, rent logiskt så borde ju det vara fallet. Men /.../ ingen vet ju vad valresultatet blir. Det får vi ju verkligen vänta till efter valet."
Men vilka avgöranden är väsentliga i det här sammanhanget? Ni säger att logiken skulle innebära att högerpolitiken får det största inflytandet. Finns det någon annan faktor än logiken här som man måste ta hänsyn till?
Herr Holmberg: "Ja, det finns många faktorer man måste ta hänsyn till, inte minst de personliga."
Det framgår utav uttalanden som man gjortt från högerpartiets sida att ni fortfarande vill ha grundavdrag för barn vid beskattningen. Vilka inkomsttagare är det som gynnas mest av" en sådan reform?
Herr Holmberg: "Vi vill komplettera barnbidragen med grundavdrag, eller barnavdrag eller vad man nu ska kalla det för. De kommer att ha precis samma funktion, samma verkan, som våra nuvarande årsavdrag som vi försöker höja."
Och det gynnar alltså vilka inkomsttagare?
Herr Holmberg: "Ja, de gynnar - genomför vi barnavdrag så gynnar de de inkomsttagare som får dessa avdrag - inte sant?"
Den som förstod det där kan ju ringa en kompis.
Simon Hedlin Larsson
Märkligt det här med skattesänkningar
Det ska till en oerhört stor ökning i progressiviteten för att de 20 % i samhället som tjänar minst ska få en lika stor andel (20 %) av skattesänkningarna i absoluta tal som de 20 % som tjänar mest - oberoende av hur stor skattesänkningen är i genomsnitt i procent.
Men visst kan man göra så. Problemet är bara att det blir extrema marginalskatteeffekter.
Simon Hedlin Larsson
AIK
Simon Hedlin Larsson
Orsaken till ungdomsarbetslösheten
I ett tidigare avsnitt av TV4:s Kvällsöppet fäller Margrét Atladóttir, 24, chefredaktör på Nöjesguiden, en ovanligt skarp kommentar om ungdomsarbetslösheten:
"Det är ett jättebra råd av [Anders] Borg att såhär gå upp på morgonen, asså, faktiskt, jag tycker det känns såhär att man, man tycker lite synd om folk i onödan när det är såhär finns faktiskt andra saker att diskutera. /.../ Jag bara såhär har egentligen alltid upplevt det så om såhär ungdomar om man ska såhär generalisera att man gärna vill ha det såhär toppjobbet såhär direkt och såhär kanske inte vill jobba på typ McDonalds eller städa däremellan liksom."
Fördomar mot ungdomar som röjer på Stureplan, arbetar på Östermalm, i en intervju på frågan "Aktuell med" svarar "Ständigt aktuell", och har bloggat till sig sitt jobb, någon?
Simon Hedlin Larsson

